Anna Johansson hoppas kunna hjälpa andra genom sina egna erfarenheter.

Anna Johansson hoppas kunna hjälpa andra genom sina egna erfarenheter. Foto: Paola Nordgren

Anna växte upp med anorexi – Idag hjälper hon andra i samma situation

En önskan om att passa in bidrog till sjukdomen

BROMÖLLA.

När Anna Johansson var fem månader adopterades hon av en familj i Sverige. Hon beskriver sin uppväxt som vilken som helst. Men samtidigt har strävan om att passa in och att bli sedd också präglat hennes liv och det gjorde också att hon växte upp med ett grovt skadebeteende och anorexi.

– Jag kan inte säga att det bara beror på att jag är adopterad. Men någonstans tror jag att det spelade in. Jag kände mig aldrig utanför som barn men kände samtidigt att jag ville passa in. När jag sedan upptäckte att jag kunde kontrollera mig själv och min vikt fick jag en kick som följde mig i många år. I dag önskar jag att jag bett någon om hjälp. Men jag höll det inom mig, vilket aldrig är bra, säger Anna Johansson.

Det var under sommaren mellan femte och sjätte klass som hon märkte att hon tappade i vikt när hon inte åt. Plötsligt fick hon på sig byxor som inte passat tidigare, vilket fick Anna att känna en wow-känsla samtidigt som hon fick kontroll.

– Jag fick någon form av kick av det. När jag sedan började högstadiet var det mycket prat om vikt och jag gjorde allt för att passa in och då visste jag redan hur jag skulle göra och vilka knep som fanns för att dölja det för min familj. Under högstadiet utsattes jag dessutom av övergrepp av en person som jag litade på, vilket fick mig att påbörja ett skadebeteende för att straffa mig själv för vad som hänt.

Enligt Anna så var båda beteendena ett rop på hjälp och en vädjan om att bli sedd. Samtidigt som hon inte ville bli avslöjad. Så när hennes föräldrar och lärare började ifrågasätta hennes matvanor nekade hon till att hon hade något problem med maten.

Det dröjde dock inte lång tid innan Anna tappade kontrollen över vikthetsen och tills hon föll allt längre ner i sjukdomen. Samtidigt som hon mådde dåligt och skar sig själv som ett straff för vem hon var och vad som hänt henne.

Sista året på högstadiet tvingade hennes föräldrar henne till slut till Barnpsykiatrin och där började en resa in och ut på en rad olika behandlingshem.

– Jag åkte in och ut på behandling under flera år. Men på de ställe jag placerades ville de bara behandla antingen anorexin eller mitt mående och självskadebeteende. För mig hörde de här två bitarna ihop men det var ingen som kunde se det. Jag vaktades dygnet runt under de här åren men det hjälpte aldrig och när jag slutligen skrevs ut och ansågs färdigbehandlad började jag läsa upp gymnasiet som jag missat och det skapade återigen en stress och ett tvång att passa in och så började allt om igen.

Samtidigt hade hon börjat få insikt och sökte själv hjälp. Svaret hon fick då var att hon inte vägde tillräckligt lite för att få hjälp. Vilket fick Anna att inte äta något alls på 19 dagar för att visa läkarna att hon minsann kunde klara det och faktiskt behövde hjälp.

– Jag var då så dålig när jag kom in att jag lades in akut på ätstörningsenheten i Lund och där blev jag kvar i sex månader. Det var också där vändpunkten kom och jag insåg att jag måste välja livet.

Men det har varit lång väg tillbaka och den har inte varit helt spikrak.

– Jag vet att jag inte har någon skuld i det som hände och idag ångrar jag att jag inte bad om hjälp tidigare. Idag kan jag se att livet handlar om så mycket mer än vikt. Samtidigt förstår jag alla unga människor som hamnar där. För det är mycket fokus på vikt och det är en balansgång att inte låta det gå överstyr. Att ha levt så länge med anorexi och självskadebeteende är lite som att vara en nykter alkoholist. Jag får inte ångest av att äta en kaka men känner jag att det finns en risk att falla tillbaka måste jag stanna upp.

Sedan några år tillbaka driver hon också Facebooksidan, Föräldrar mot ätstörningar. Där hon hjälper och stöttar föräldrar i samma sits som hennes föräldrar en gång var.

– Jag upplever att många föräldrar inte får den stöttning de behöver och mycket av ansvaret läggs idag på föräldrarna som i sin tur inte har någon kunskap om hur de ska agera. Därför lyfter vi de frågorna i gruppen och jag ser att behovet är stort. I dag är jag frisk men kan jag hjälpa andra så känns det viktigt att göra det.

Publicerad 14 April 2019 00:00