Professorn:

"Motarbeta inte assisterat döende"

Vad tycker du?

DEBATT. Självmord är i dag inte ett brott enligt svensk lag. Inte heller medhjälp till självmord är straffbart. Legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal är dock undantagna från denna regel. Även om det inte finns ett uttryckligt förbud mot så kallat ”läkarassisterat självmord” i Sverige så anses detta följa av gällande lagstiftning.

Alltfler länder inför nu en lagstadgad möjlighet till ”assisterat döende”, vilket är en bättre term än ”läkarassisterat självmord”. Det är en bättre term därför att självmord i grunden handlar om männi­skor som önskar döden på grund av en allvarlig depres­sion som i de flesta fall är en behandlingsbar sjukdom. Erfarenheten från de länder som tillämpar möjligheten till assisterat döende är entydig såtillvida att de personer som önskar denna assistans inte alls är deprimerade i psykiatrisk mening.

Det är därför missledande att rubricera denna önskan som läkarassisterat ”självmord”. I det föl­jande används därför i stället begreppet ”assisterat ­döende”. Med detta avses situationer där en beslutskapabel patient med livshotande sjukdom begär hjälp med att avsluta sitt liv.

Internationellt finns det två former av assisterat döende som är i bruk. Den ena formen, ”Oregon­modellen”, används i sju delstater i USA. I detta ­system är huvudkriteriet en beslutskapabel patient med livshotande sjukdom där prognosen är maximalt sex månaders återstående livslängd. Den ­andra formen, ”den holländska modellen”, återfinns i Nederländerna, Belgien, Luxemburg och i Kanada. I detta system är huvudkriteriet en pati­ent med outhärdligt lidande som önskar hjälp att förkorta sitt lidande, vanligen i form av en dödlig injektion från läkare. Denna form benämns vanligen eutanasi eller aktiv dödshjälp.

Svenska undersökningar om attityder till assisterat döende av typ Oregonmodellen visar att en klar majoritet i befolkningen är positiva till att denna möjlighet införs också i Sverige. Bland läkare är atti­tyderna mera splittrade.

Man kan emellertid fråga sig vem som i första hand äger denna fråga? I de länder som infört assi­sterat döende har läkarkåren oftast varit negativt inställda till att införa en sådan möjlighet. Men varför ska just läkarkårens attityder tillmätas en av­görande betydelse? Frågan bör snarare ses som en allmän medborgarfråga och måste därför i första hand hanteras politiskt. Frågor om liv och död ­berör varje människa i samhället med samma tyngd. Utifrån den kunskap om medborgarnas uppfattning i denna fråga så är det därför mycket för­vånande att frågan tabuiseras i den politiska diskussionen. Inget parti vill ta upp frågan på allvar utifrån att den anses vara så kontroversiell och känslig. Är detta verkligen fallet? För vem eller vilka är den kontroversiell?

Om man tänker sig ett införande av Oregon­modellen i Sverige så är det egentligen inget större steg som behöver tas. Moraliskt sett så handlar det om att ge legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal samma rätt att bistå en människa i djup nöd som övriga medborgare redan har.


Under min tid som ordförande i Läkaresällskapets etikdelegation diskuterades frågan om assisterat döende vid många tillfällen men vi kom aldrig riktigt framåt i frågan av olika skäl. Jag tillhörde själv de som var tveksamma till att införa assisterat ­döende i Sverige. I dag har jag en annan ståndpunkt som främst härrör ur den egna erfarenheten av svår, livshotande sjukdom. Jag har de senaste fem åren levt i dödens närhet på grund av allvarliga sjukdomar som medfört ett radikalt perspektiv­skifte. Mitt läkarperspektiv har nu kompletterats av den levda erfarenheten av ett svårt lidande med oviss utgång.

Under trycket av en livshotande sjukdom har existen­tiella frågor kommit att aktualiseras på ett nytt sätt. Jag är inte rädd för att dö. Jag är nog inte ens rädd för döendet. Men jag är rädd att förlora ­livet. Därför har jag på inget sätt en längtan efter döden och jag lever ett rikt liv trots mina allvarliga sjukdomar. Men jag vet samtidigt att den dag kan komma då lidandet blir outhärdligt. Vad som är outhärdligt kan bara jag avgöra utifrån mina mål i livet och utifrån min kapacitet att hantera olika former av lidande. Om eller när jag kommer till den punkt då livet inte längre känns värdigt så vill jag själv disponera frågan om att låta döden komma något snarare än eljest. Ingen annan än jag själv kan bedöma när den tidpunkten inträffar. Men när jag ber om hjälp den allra sista sträckan så vill jag ha den möjligheten.

Jag inser att det är fullt möjligt att ha olika uppfattningar i denna fråga och denna värdepluralism är fundamental i det samhälle jag vill leva i. Men det förutsätter en ömsesidig respekt för dessa olika slutsatser. Det som uppfattas som rätt och önskvärt av en person kan vara helt främmande för en ­annan.

Läkarkåren bör därför släppa sin paternalistiska hållning och sin tro på att vi alltid vet vad som är bäst för patienten. Ett första steg bör vara att inte som kår idka aktivt motstånd mot den möjlighet till assisterat döende som medborgarna önskar och som det finns goda erfarenheter av från andra delar av världen. Det är dags för en bred politisk utredning om assisterat döende i Sverige.

Ingemar Engström,
Professor, överläkare, tidigare ordförande i Svenska Läkaresällskapets etikdelegation

Vad tycker du? Kommentera nedan!

Publicerad 11 March 2017 05:00

Lokaltidningen Kristianstads nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och få de senaste nyheterna tisdag och fredag