Foto. Mostphotos.com

Livet bakom murarna – satt frihetsberövad i 14 år

”Jag tror inte någon kan föreställa sig hur lång tid det är”

SKÅNE. Dörren till häktescellen öppnas och ett papper räcks över. Han vet direkt vad det är. Domen. Hovrättens tolkning av det som hände den där dagen för snart ett halvår sedan. Mordet som tingsrätten gav honom 10 år för. Han vecklar upp lappen och läser. Pappret faller till golvet och han sjunker ner på britsen.Livstid.

– Det går inte att ta in. Även om man förstår att livstid inte är livstid så känns det så. När jag fick beskedet fanns det ingen horisont på min himmel. Inte då och inte under lång tid därefter, säger Markus, som i mitten av 2000-talet dömdes för att ha slagit ihjäl en nära bekant.

Dagen som skulle förändra Markus liv började som så många andra. Han hade precis köpt sig en ny moppe efter att ha fått sitt körkort indraget. Premiärturen slutade hemma hos en bekant.

Spritflaskorna åkte fram och efter en stund blev diskussionen allt mer hätsk. Första slaget kom på reflex. Alla svek och besvikelser blommade upp på en och samma gång och när Markus väl tagit steget kunde han inte sluta slå.

Efter mordet lämnade Markus lägenheten i hopp om att det skulle dröja ett tag innan kroppen hittades.

– Jag förstod ju att jag skulle bli misstänkt och behövde så mycket tid som möjligt för att undanröja spår.

Men så hittades kroppen och Markus plockades som väntat in på förhör. Han släpptes inledningsvis, men greps senare misstänkt för mord.

Markus dömdes av tingsrätten till 10 års fängelse. Ett straff som hovrätten skärpte till livstid.

– Min advokat varnade mig att det kunde bli så, men jag ville ändå få saken prövad hela vägen, säger han.

(För att ett straff ska kunna skärpas i hovrätten krävs dock att även åklagaren överklagar tingsrättens dom).

Nyligen muckade han från fängelset efter totalt 14 år bakom lås och bom.

Åren i fångenskap har Markus spenderat på några av Sveriges hårdast bevakade anstalter; Norrtälje, Kumla och Tidaholm.

De första åren på Norrtäljeanstalten, som var hans första anhalt efter en kortare vistelse på Öståker, har han få minnen från.

– Den tiden är mest ett töcken. Jag var kraftigt medicinerad till följd av depression och klarade inte av någonting. Inte ens att ta hand om mig själv. Målet min mentor från kriminalvården satte upp för mig under mitt första år var ”ta sig ut ur cellen”. Så illa var det.

Livet innanför fängelsemurarna beskriver han som en egen värld.

– Det man ser i fängelseserier på tv är inte allt för långt från verkligheten. På anstalten skapas ett hittepå-samhälle med små verksamheter som får tiden att gå. Man lurar sig själv att man har ett liv och att det finns ett syfte med det man gör.

Markus berättar om hur internerna på anstalten agerade rörläggare och elektriker, tillverkade och sålde kebab till sina medfångar eller drev frisörsalong. Själv erbjöd han massage till medfångar med nack- och ryggproblem.

Efter två år på Norrtäljeanstalten flyttades Markus på egen begäran till Kumla.

– Jag tyckte det var för mycket bråk på Norrtälje och hade en bild av att det skulle vara lugnare och mindre fladdrigt på ett ställe där alla sitter på långa straff.

På Kumla placerades han på en avdelning tillsammans med sju andra interner som alla avtjänade straff på mellan 10 år och livstid. Avdelningarna sköttes som självhushåll och samröret med personalen på anstalten var minimalt.

– Det är så det är. Plitar och fångar lever för sig. Visst finns det strikt bevakning, men så länge det inte uppstår en situation sitter de mest i sina glasburar. De sköter sitt och vi sköter vårt.

För att få klockan att gå är man som intagen tvungen att skapa sig strikta rutiner som sedan följs till punkt och pricka.

– Det kan till exempel vara att man alltid äter och tränar på en viss tid. Städar sin cell en specifik dag eller följer en tv-serie. Det är typiska kåkrutiner, som man måste bryta nu när man är fri, säger han.

Överlag är Markus nyvunna frihet svår att processa.

– Det är så mycket intryck. Så mycket har förändrats på de 14 år som jag varit borta. Framförallt märker jag att samhället blivit så mycket stressigare än vad det var i början av 2000-talet. Som barn gillade jag att hoppa rep med tjejerna. Lite så känns livet för mig just nu, som att jag ständigt måste vara beredd att springa in och börja hoppa.

I fängelset diagnostiserades Markus med bipolär sjukdom. Han medicinerades med litium och började sakta men säkert må bättre.

– Det förändrade hela min värld. Plötsligt förstod jag precis varför jag agerat som jag gjort under hela mitt liv. Under mina maniska perioder har jag alltid byggt upp en massa som jag sedan raserat under depressionerna. För första gången någonsin kände jag att jag faktiskt kunde slutföra något.

Effekten blev att Markus började träna och hittade tillbaka till skolan. Han började studera och läste snabbt in betygen från gymnasiet. I samma veva flyttades han från Kumla till Tidaholm.

– För första gången sedan jag greps den där dagen 2004 kunde jag börja känna glädje igen. Jag hade ännu inte fått mitt straff tidsbestämt, men jag började så smått se en horisont. Mitt mål var att sköta mig så bra jag bara kunde och inte få några rapporter. Det fick jag inte heller, vilket jag är jävligt stolt över.

Den nya framtidstron ledde till ytterligare studier denna gång på högskolenivå.

– När personalen först föreslog att jag skulle söka till högskola tänkte jag, inte en chans, det är bara till för de där smarta personerna. Men det gick och jag pluggade både litteraturvetenskap och kriminologi. Det var väldigt intressant att se hur normala människor ser på oss brottslingar.

När beskedet om att straffet blivit tidsbestämt till slut kom hade Markus svårt att se det som något positivt.

Andra gick och dunkade mig i ryggen och gratulerade mig, men själv blev jag bara mer deprimerad

– När man varit frihetsberövad så länge är det svårt att ta in positiva besked överhuvudtaget. Andra gick och dunkade mig i ryggen och gratulerade mig, men själv blev jag bara mer deprimerad. Det tog nog 1,5 år innan jag började ta in att jag faktiskt skulle bli släppt.

Efter totalt elva år på högsäkerhetsanstalt flyttades Markus i slutet av sin strafftid till Fosieanstalten.

– Då jag inte hade så länge kvar att sitta fick jag inte vara kvar på max, men jag trivdes verkligen inte i Fosie. Det är helvetet på jorden, enligt mig. Plitarna gjorde allt för att knäcka en. De hittade på egna konstiga regler och försökte göra en arg. Men de lyckades aldrig med mig. De skulle inte få stå i vägen för min frihet.

Sista året i fångenskap spenderade han i ett familjehem. Där levde han som en i familjen och bidrog med både städning och matlagning.

– Jag har så mycket att tacka den här familjen för. De har verkligen funnits där för mig när jag varit på väg att dippa.

När han nu står inför att starta sitt första egna hushåll på över ett decennium är erfarenheterna från familjelivet något han kommer bära med sig.

– Jag kommer definitivt ta med mig saker jag lärt mig hos dem, som att laga riktig mat, ha fasta dagar för städning och att storhandla så att jag inte köper hem en massa skit.

I dagarna har Markus skrivit på kontakt för en egen lägenhet och påbörjat en praktik på Erikshjälpen. Jobb och bostad är avgörande för att kunna påbörja ett nytt liv. Men det han ser fram mot allra mest är de små sakerna som många inte ens tänker på.

– Jag längtar efter att få åka och bada i havet och kunna sitta på gräsmattan med en tidning utan att någon säger till mig när jag måste gå hem, säger han.

Fotnot. Markus heter egentligen något annat.

Svenska anstalter

Inom den svenska kriminalvården finns totalt 45 fängelser med olika säkerhetsklassificering, från 1 till 3, där 1 är den högsta säkerhetsklassen och 3 är den lägsta.

Säkerhetsklass 1 är den högsta säkerhetsklassen av slutna anstalter. Anstalter i säkerhetsklass 1 utrustas för att klara de mest riskfyllda intagna. Anstalterna Hall, Kumla och Saltvik har även så kallade säkerhetsavdelningar. De är speciellt anpassade för klienter som vi bedömer ha en särskilt hög risk för rymning eller fritagning.

Säkerhetsklass 2 är slutna anstalter med lägre säkerhetsnivå. Anstalter inom denna kategori kan ha olika grad och form av övervakning och kontroll. Vissa har mur och staket, vissa är renodlade behandlingsanstalter medan andra har ett blandat innehåll i verksamheten.

Säkerhetsklass 3 är anstalter som helt saknar direkta rymningshinder.

En dag på fängelset börjar klockan 08 och slutar klockan 16. Därefter erbjuds internerna möjligghet till fri tid där de kan läsa, ringa hem eller se något på tv. Klockan 20.00 är det inlåsning och god natt.

Samtliga intagna arbetar 6 timmar om dagen, fem dagar i veckan. Därutöver förväntas de delta i olika behandlingsprogram.

Källa. Kriminalvården.se

SERIE: MÄNNISKAN BAKOM BROTTET

Varje dag blir vi överösta med svarta rubriker om människor som begår rån, bedrägerier och mord. Vad fick dem att inleda sin kriminella bana? Hur är livet bakom galler? Och hur gör man för att bli en hederlig medborgare igen? Det är några frågor som Lokaltidningen försöker besvara i en ny reportageserie. Vi är inte ute efter att försköna kriminalitet eller att ursäkta vedervärdiga handlingar. Vi vill försöka förstå människan bakom brottet.

Serien "Människan bakom brottet" publicerades ursprungligen sommaren 2018.

Publicerad 02 January 2019 06:00